Karl XII (1682-1718), kung av Sverige (1697-1718) föddes den 17 juni 1682 i Stockholm. Hans far var Karl XI, kung av Sverige, och hans mor var drottning Ulrika Eleonora, dotter till den danska drottningen Frederika III. Hans fyra yngre bröder dog i spädbarnsålder. Karl XII:s far, som redan från barndomen hade stort inflytande på sonen, lärde honom tidigt ridning, jakt och fäktning. Senare undervisades den blivande kungen av särskilt utvalda lärare i krigsvetenskap, främmande språk, juridik, matematik, den klassiska grekiska litteraturen och historia. Uppfostrad som han var enligt den enväldiga monarkins principer ärvde Karl XII tronen efter sin far vid dennes död 1697 och utropade sig själv till konung. Han ville inte ha nå gon förmyndarregering och krönte sig själv. Hans första år vid makten var relativt bekymmersfria, men allt detta ändrades år 1700, då den unge och ärelystne ryske tsaren Peter I slöt ett angreppsförbund med Danmark, Polen och Sachsen, vars mål var att erövra Sveriges besittningar längs Östersjökusten. Rysslands krigsförklaring mot Sverige blev inledningen till det Stora nordiska kriget, vilket skulle komma att vara i 21 år. Den unge svenske kungens militära kunskaper, vilka han inhämtat redan i ungdomen, gjorde att han lätt tvingade Danmark att lämna kriget (freden i Traventhal 1700), varefter han riktade sin uppmärksamhet mot Polen-Sachsen. Efter den första stora segern mot den ryska armén vid Narva 1700 avstod Karl XII från att fullfölja kampen mot sin huvudfiende, och var istället under de följande sju åren involverad i mindre drabbningar på den europeiska krigsskådeplatsen. 1706 tvingade han den polske kungen August II att avstå från tronen och underteckna freden i Altranstädt, varefter Karls marionett Stanislav Leczinski tog Augusts plats. Det ryska fälttåget inleddes först 1707, när Peter I:s armé redan hade viss stridserfarenhet och moderna vapen. Karl XII:s ursprungliga plan var att gå direkt mot Moskva, men denna fick ändras på grund av svårigheterna att säkra härens underhåll och den ryska "brända jordens taktik". General Lewenhaupts styrka, vars uppgift var att leverera förnödenheter och krut till den svenska armen, slogs av ryssarna vid byn Lesna. Kungen beslöt att gå söderut och i april 1709 kom hans armé fram till Poltava. Den 27 juni stod här det avgörande slaget i Stora nordiska kriget. Efter att ha lidit en förkrossande förlust tvingades den svenska armén retirera söderut, mot Dnepr. I trakten av Perevolotjna hann den ryska armén upp de retirerande svenska styrkorna och tvingade dem att kapitulera. Mer än 16 000 karoliner föll i fångenskap; kungen själv lyckades, tillsammans med en mindre styrka, ta sig över Dnepr och sätta sig i säkerhet i det osmanska imperiet. Tämligen snart ändrades emellertid hans status från den av hedersgäst till fånge. Att kungen befann sig långt från Sverige hindrade inte honom från att styra landet och bl.a. reformera skatteuppbördssystemet så att större summor kunde avdelas till arméns behov. Detta fick till resultat att Sverige kastades i fattigdom, samt att missnöjet med monarkens politik växte. 1714 lyckades Karl XII att lämna Turkiet och efter att ha tillbringat ett år i Stralsund återvände han till Sverige 1715. Vid detta lag hade Ryssland lyckats utöka den svenskfientliga koalitionen till att omfatta också Brandenburg och Hannover. Trots att han hade förlorat sina baltiska provinser, Finland och besittningarna i Tyskland vägrade Karl XII ändå att underteckna ett fredsavtal med Ryssland. Detta fick till följd att krigets centrum flyttades till Baltikum. I åtskilliga drabbningar till sjöss tillfogades den svenska flottan stora förluster av den ryska flottan, som nu hunnit växa till sig. 1716 gjorde Karl XII ett framgångslöst försök att anfalla Norge. Den 30 november 1718, under det andra fälttåget mot Norge, stupade den svenske kungen. Han befann sig då i en skyttegrav vid den norska fästningen Fredriksten. Den dödande kulan träffade honom i huvudet och än i våra dagar träter historiker om huruvida det var frågan om mord eller en förlupen kula från den norska fästningen. Den döde monarkens kropp fördes till Stockholm och begravdes i Riddarholmskyrkan, de svenska kungarnas och drottningarnas viloplats. Karl XII dog ogift och barnlös. Den svenska riksdagen beslöt att tronen skulle ärvas av hans syster Ulrika Eleonora. I en skrivelse, av 29 februari 1720, avsade hon sig regeringen till förmån för sin gemål, endast förbehållande sig rätt att i händelse av hans död återtaga sin förra höghet. Den 24 mars 1720 valdes Fredrik I till Sveriges kung och kröntes i Stockholm den 3 maj samma år.