Stora Nordiska Kriget

Det Stora Nordiska Kriget var en av de mest betydelsefulla händelserna, såväl militärt som politiskt, under hela 1700-talet. Kriget bestämde inte endast framtiden for Ukraina, utan också för Norra Europa i sin helhet Den extremt långvariga och aggressiva utrikespolitiken, som kung Karl Xll förde, hade fått sin början redan då hans farfar kung Karl X inledde sin mäktiga utvidgningspolitik av Sverige och då de flesta länderna kring Östersjön blev kontrollerade av svenska intressen. Huvudmålet för kung Karl Xl , som var far till Karl Xll, var att utvidga sin kungamakt och därmed utvecklingen av Sveriges ekonomi. Samtidigt förorsakade Sveriges dåtida utrikespolitik stort missnöje och förargelse i många andra länder i Europa. Även Ryssland drabbades av den aggressiva politiken, som den nordvästliga grannen Sverige förde, eftersom Ryssland tvingades att underteckna fredsavtalet år 1617 och förlorade genom detta, all tillgång till hamnarna vid Östersjön samt därmed handelsförbindelserna till Europa. Då Peter I kom till makten och ville återuppbygga Rysslands tidigare ställning vid Östersjön, blev detta ett av hans viktigaste mål för hans nya utrikespolitik. Då Ryssland åren 1699-1700 anslöt sig till alliansen mot Sverige, tillsammans med Polen, Saxen och Danmark, uppstod en ny situation. Kort efter fredsavtalet år 1700 med Turkiet förklarade Ryssland krig mot Sverige. Kung August II av Polen intog fästningen i Riga. Det Stora Nordiska Kriget, som sedan varade i 21 år, hade inletts.
Kung Karl XII ville visa att han var en mäktig representant för de krigiska svenska kungarna, trots att han endast var aderton år, då han inledde kriget år 1700. Han var en begåvad militär strateg och en begåvad ledare. Hans mål var att besegra sina motståndare - en efter en. Hans första fiende var Danmark. Han intog med stor skicklighet staden Köpenhamn och tvingade kung Frederik IV av Danmark att underteckna ett fredsavtal och avstå från alliansen med Ryssland och Polen samt dessutom betala krigsskadestånd. Efter kriget mot Danmark förflyttade han sin armé till Riga och belägrade staden. Han lyckades besegrade den Ryska armén vid det första stora slaget under det Stora Nordiska Kriget, nämligen vid Narva, den 19 november år 1700 (kartan över slaget). Tyvärr misslyckades kung Karl XII med att helt besegra den försvagade Ryska armén. I stället inledde han sitt 7-åriga fälttåg mot kung August II:s arméer i Polen och Saxen, Denna tid kunde tsar Peter I utnyttja och hade tillfälle att modernisera och omorganisera de Ryska styrkorna så att de motsvarade Europeisk standard. Då kung Karl XII till slut besegrade kung August II och tvingade honom att abdikera, och i stället placerade sin favorit Stanislaus Leszczyсski som ny kung, undertecknades freden i Altranstadt. Nu var alliansen med Ryssland bruten. Peter I:s styrkor hade under tiden utvecklats till en välutbildad och stark armé. De ryska segrarna 1704 vid Narva och Dorpat hade visat att de ryska styrkorna nu var en mäktig motståndare. Emellertid beslöt kung Karl XII att fortsätta och tränga in på ryskt område. Sommaren 1708 hade den Svenska armén stor brist på mat, förnödenheter och ammunition. En division, ledd av general Lewenhaupt, hade beordrats att undsätta med riklig mängd mat och ammunition från Riga. Då kung Karl XII förväntade sig att undsättning snart skulle komma, överskred han inte floden Beresina, med sina styrkor utan fortsatte sin marsch i riktning mot Moskva. Tyvärr råkade general Lewenhaupts styrkor att bli attackerade av ryska styrkor (Slaget vid Ljesnaja ), varvid hela trossen med mat och ammunition förlorades. Lewenhaupts hungriga överlevande styrkor om ca 6000 man kunde fortsätta. Kung Karl XII tvingades nu att vända sina styrkor söderut mot Ukraina och försöka säkra sin ställning inom detta område. När kriget mellan Ryssland och Sverige blev mer intensivt hade kosackhövding Ivan Mazepa, sökt lösningar till Ukrainas säkerhet. Han hoppades att Ryssland och Sverige skulle utkämpa slutstriden på någon plats utanför Ukraina. Den svenska allierade Polska kungen Stanislaus Leszczyсski började attackerade Ukrainas västra områden. Då frågade Mazepa om Peter I kunde ordna militärt skydd. Den ryske tsaren vägrade att blanda sig i Ukrainas angelägenheter. Detta var det sista halmstrået för Mazepa. Hetmannen uppfattade Peter I svar genom att upphäva avtalet från år 1654 och som resultat kunde Ukraina bli ett fritt land och fatta beslut och beakta sina egna intressen. I oktober år 1708 anslöt sig Mazepas styrkor, som nya allierade till den svenska kungen Karl XII:s styrkor. Härvid tecknades också ett politiskt avtal med Sverige. Omkring 3000 kosacker följde honom. Enligt avtalet lovade Sverige att bidra med militärt stöd och lovade att inte underteckna något avtal med Ryssland, innan Ukraina fått full frihet och alla rättigheter tillgodosedda. Tsar Petrs I reaktion på Mazepas beslut att ansluta sig till Sverige blev sedan en snabb grym händelse. Prins Mensjikov en av Peter I kommendörer, förstörde staden Baturin, som var centrum för hetmannens huvudläger och massakrerade hela befolkningen i staden. Denna händelse väckte Mazepas anhängare till nya tankar och på nytt ändra det avtal, som tecknats om allians. Efter den sällsynt stränga vintern 1708 anlände den svenska armén till Poltava i början av april 1709. Här utkämpades det avgörande slaget i det Stora Nordiska Kriget mellan Ryska och Svenska styrkor den 27 juni 1709. De svenska styrkorna förlorade och förlusterna var 6900 man i döda och sårade. Resterna av armén under ledning av general Lewenhaupt kapitulerade den 30 juni i närheten av staden Perevolochna och omkring 16000 svenskar blev krigsfångar. Kung Karl XII och hetman Mazepa lyckades fly med en mindre styrka till Moldavien, som på den tiden tillhörde Turkiets konung Ahmed III. Emellertid upphörde inte kriget på grund av kung Karl XII flykt och förlust. Det fortsatte ännu i hela 9 år. Under de senare åren fortsatte striderna i Baltikum. Den ryska flottan var nu överlägsen och besegrade den svenska flottan. Detta ledde till att Sverige blev besegrat. Den 30 augusti 1721 tecknade Sverige och Ryssland fredsavtal i Nystad. Till Ryska riket anslöts nu Litauen, Lettland, Estland, Ingermanland och delar av Karelen. Det Stora Nordiska Kriget innebar slutet för den dominerande ställning, som Sverige haft i Nord – Europa och vid Östersjön. Nu hade Ryssland tagit över som det ledande landet. För Ukrainas del innebar det slutet på det Stora Nordiska Kriget och allt hopp om frihet. Efter Sveriges nederlag, blev tanken om en separat kosackstat, som var en omöjlighet inom det Ryska Imperiet.

Slaget vid Poltava

Till följd av den stränga vintern 1708/09 och en serie militära motgångar blev situationen för den svenska armén i Ukraina prekär. I slutet av april 1709 beslöt Karl XII att börja belägra Poltavas fästning. Trots att den svenska hären vid denna tidpunkt bestod av 31000 man, beslöt kungen att avdela endast fyra kanoner och ungefär 6000 av sina soldater för belägringen. Den svenska armén skar av allt tillträde till staden, inklusive alla ryssarnas möjliga förbindelser över floden Vorskla. Den ryske tsaren å sin sida hade 49000 man och ungefär 130 kanoner under sitt befäl. Ryssarna hade därmed ett påtagligt numerärt övertag på kvällen före slaget. När tsar Peter I den 5 juni anlände från fästningen Azov för att ansluta till sin armé, beslöt han att förflytta armén till västra stranden av Vorskla. Den 20 juni gick alla ryska enheter över Vorskla nära byarna Petrovka och Semyonovka. Armén förflyttade sig sedan söderut och anlade ett befäst lager nära byn Yakivtsy. Framför lägret låg ett en kilometer brett öppet fält bestående av torr sandjord, kantat av Budyschenskiskogen. Etthundra meter söder om det befästa lägret låg Yakovetskiskogen, ett område med skog, vattendrag och raviner. I området mellan de två skogsområdena hade ryssarna byggt tio redutter/skansar för försvar av lägret. Varje redutt bestod av ett högt bröstvärn med en vallgrav framför. Redutterna var bemannade av 4000 infanterister (åtta bataljoner) och sexton kanoner. Några dagar innan slaget drabbades svenskarna av olycka. Karl XII sårades vid en kort sammandrabbning med ryssarna under en rekognoscering. Denna oturliga incident berövade svenskarna sin karismatiske och duglige ledare – mer än så, deras segertalisman. Fastän kungen behöll det formella befälet över armén var han tvungen att delegera den direkta ledningen till fältmarskalken Rehnsköld. Svenskarnas plan var enkel. Armén skulle samlas under natten söder om ryssarnas redutter och framrycka igenom dessa före gryningen. Infanteriet under befäl av Lewenhaupt skulle framrycka först genom reduttlinjen och därefter följas av kavalleriet. Fotsoldaterna skulle därefter storma ryssarna, tätt hoppackade i sitt befästa läger. De arton svenska bataljonerna var uppdelade i fyra kolonner och understödda av ett batteri om fyra pjäser. Det svenska infanteriet intog sina positioner strax efter midnatt. Utgångsläget för anfallet låg cirka en kilometer söder om den första ryska redutten, från vilken ljudet av sågande och hammarslag hördes. Där väntade de. När kavalleriet till slut efter två timmar anlände, var det redan gryning. När väl hela den svenska armén var samlad, riskerade den sena starten att äventyra överraskningsmomentet. Efter att ha konfererat med sina två främsta befälhavare beslöt kungen att trots detta inleda anfallet. Klockan var ungefär fyra på morgonen. Slaget hade börjat.
(Se karta över slaget vid Poltava.)
Slaget började med att svenskarna avancerade djärvt mot de ryska befästningslinjerna. Två ofullständiga redutter togs snabbt och alla försvarare dödades. Emellertid stoppades svenskarnas initiala framgångar snabbt. Alla anfall mot den tredje redutten slogs tillbaka och de stupade låg i högar i vallgraven som omgav den. De ryska dragonerna jagades norrut av det svenska kavalleriet. General Lewenhaupts infanteri lyckades anfalla ryssarna och nådde även det södra hörnet på deras läger. Den svenska framryckningen vacklade emellertid snart eftersom såväl infanteriet som det avancerande kavalleriet beordrades av Rehnsköld att dra sig tillbaka och reorganisera. För att göra saken än värre hade en svensk avdelning, ledd av general Roos, inte blivit informerad om den övergripande strategin och därför blivit avskild från de övriga svenska trupperna. När förstärkningar på ungefär 4000 ryssar återbesatte de befästa positionerna, var general Roos och hans styrka fångad. Med förluster överstigande 1000 man och ammunitionen på upphällningen tvingades general Roos att dra sig tillbaka söderut och senare ge upp. Som ett resultat av denna brist på kommunikation mellan avdelningarna förlorade svenskarna en tredjedel av sitt infanteri innan huvuddrabbningen ens hade börjat. Svenskarna uppsköt fortsatt agerande i väntan på att Roos skulle komma. Vid 10-tiden, när det ryska infanteriet började röra sig ut från sitt befästa läger, beslutade sig även svenskarna för att rycka fram. Till följd av sin numerära överlägsenhet var den ryska frontlinjen 400 - 500 meter bredare än den svenska. Därtill var de svenska flankerna inte tillräckligt skyddade av kavalleriet. När det svenska infanteriet hade avancerat till inom 200 meter från de ryska försvararna öppnade de ryska artilleristerna eld med granatkartescher. Effekten av dessa kunde liknas vid en ”hagelstorm”, när de mejade ner hela linjer av män. Medan den svenska arméns högra flygel drevs tillbaka av det ryska artilleriet överflyglades den vänstra flygeln av det ryska kavalleriet. Det svenska kavalleriet försökte skapa tid för infanteriet att komma undan men misslyckades. Karl XII:s soldater började fly fältet. Slaget hade blivit en slakt och klockan var ännu inte 11. Karl XII hade inget annat val än att samla ihop återstoden av sina trupper och retirera mot söder, således uppgivande belägringen av Poltava. Fler än 6900 svenska soldater förlorade sina liv på slagfältet denna morgon. Ytterligare 2800 togs tillfånga. De ryska förlusterna har uppskattats till 1345 stupade och 3200 sårade.
Några troféer tagna av ryssarna i slaget vid Poltava, bland annat kallt stål, skjutvapen, flaggor, trummor och trumpeter, flyttades senare till Rustkammaren i Kreml.