Adam Ludvig Lewenhaupt (1659–1719), greve, militär; general 1706. Född april 1659 i svenska fältlägret utanför Köpenhamn, död 12 febr 1719 i Moskva. Kornett vid Nils Bielkes kavalleriregemente i bayersk tjänst 28 febr 1685, kaptenlöjtnant där 12 sept 1685, ryttmästare där 1686, major vid M W Nieroths infanteriregemente i holländsk tjänst maj 1689, överstelöjtnant där 13 april 1691, överste för eget infanteriregemente i holländsk tjänst 12 mars 1697, överste för Upplands, Västmanlands och Dala tremänningsinfanteriregemente 16 juli 1700, generalmajor av infanteriet och vikarierande guvernör i Kurland 14 april 1703, överbefälhavare för alla fälttrupper i baltiska provinsema 4 nov 1704, generallöjtnant av infanteriet 10 aug 1705, general av infanteriet och guvernör i Riga och Neumünde 14 juni 1706 (fullmakter antedaterade till 5 och 6 jan), tjänsteförrättande befälhavare för svenska armén i Ukraina 30 juni -1 juli 1709, riksråd 30 dec 1718. Lewenhaupt deltog med sitt regemente i huvudarméns operationer maj 1701-jan 1702, men när denna sattes i rörelse mot Polen, lämnades han med sin ena bataljon (den andra gick med huvudarmén) kvar i Kurland till guvernören C M Stuarts disposition. Med fältstyrkan lyckades Lewenhaupt Saladen skingra en mångdubbelt starkare rysklitauisk kår den 19 mars 1703 vid. Segern gjorde honom omedelbart namnkunnig, o när den dödligt sjuke Stuart kort efteråt beviljades tjänstledighet, blev Lewenhaupt vikarierande guvernör. Lewenhaupt var 1704-1706 ensam bland högre svenska befälhavare i Östersjöprovinserna om att vinna återkommande framgång i sina aktioner mot fienden. En rysk-litauisk armé upprevs fullständigt vid Jacobstadt 26 juli 1704 av en knappt hälften så manstark svensk-litauisk kår under Lewenhaupt s befäl, och hösten samma år återerövrade han och lät demolera nyckelfästningen Birsen. I juni 1706 blev Lewenhaupt överbefälhavare på den baltiska krigsskådeplatsen, där han gått från överste till steget under fältmarskalk på 38 månader. I slutet av juni 1708 sattes Lewenhaupts fältarmé, förstärkt till ca 12000 man, i marsch för att ansluta till huvudarmén i östra Polen. Lewenhaupt medförde en väldig tross i ca 1300 tunga vagnar. Lewenhaupts armé upphanns av tsarens huvudarmé vid Ljesnaja på förmiddagen 29 sept. Striden blev mycket hård och nästa dag lät Lewenhaupt förstöra det mesta av trossen och satte de återstående 6000 infanteristerna på trosshästarna och lämnade därmed ryssarnas huvudstyrka långt bakom sig. I slaget vid Poltava anförde Lewenhaupt fotfolket, som kämpade med hjältemod, men tvangs att vika efter oerhörda förluster. Sedan slaget var förloradt och Rehnsköld fången, samlade Lewenhaupt öfverlefvorna af den svenska hären samt aftågade med dessa utefter Vorsklafloden till Perevolotjna vid Dnjepr. När Karl XII här af generalerna förmåddes att i förväg bege sig öfver Dnjepr till tatarerna, lämnade han åt Lewenhaupt som den äldste generalen befälet öfver hären med uppdrag att söka föra trupperna efter. Lewenhaupt, som redan tidigare varit missmodig och ansett sig tillbakasatt, hade nu ej tillräcklig personlig företagsamhet att göra sig fullt åtlydd och lät snabbt intala sig, att ställningen var fullständigt förtviflad, hvarför han gick in på den ryske öfverbefälhafvaren Mensjikovs förslag om kapitulation. Genom kapitulation vid Perevolotjna 1 juli 1709 gaf Lewenhaupt sig fången med omkring 16,000 man. Under fångenskapsåren utvecklade Lewenhaupt f. ö. en mycket gagnelig verksamhet genom att sammanhålla de olycklige landsmännen, hvilkas främste man han blef efter Karl Pipers död och Rehnskölds utväxling. Ulrika Eleonora utnämnde Lewenhaupt strax vid början af sin regering till riksråd, men kort därefter afled han i Moskva 12 febr. 1719. Hans stoft hemfördes och grafsattes i Riddarholmskyrkan.